Fråga om skydd över Olsbrostenen
Ni har i mejl till landshövding Anders Danielsson framfört önskemål om att ett
skydd, liknande de som finns vid Rökstenen och Sparlösastenen, bör uppföras över
runstenen Vg 181, även kallad Olsbrostenen.
Stenen, som är placerad på en mindre kulle, möjligen en förhistorisk grav, är en av
länets vackraste runstenar. Till det bidrar inte minst bildframställningen med det
lejonliknande djuret i mitten. Stenen är också den enda runsten i Sverige som är
rest till minne av någon som blev dödad i Estland. Olsbrostenen och dess placering
är känd sedan 1600-talet och mycket talar för att den står på ursprunglig plats.
Rökstenen och Sparlösastenen är daterade till 800-talet e. Kr. och därmed ett par
hundra år äldre än Olsbrostenen. Båda stenarna har varit inmurade i respektive
sockenkyrka. Var de ursprungligen varit placerade är okänt. Särskilt
Sparlösastenens ristning uppvisar tydliga skador av att ha varit inmurad och den
skyddande byggnad i vilken stenen nu är uppställd är en förutsättning för att
runstenen inte ska behöva flyttas från platsen.
Sammantaget kan konstateras att Rökstenens tak och Sparlösastenens skyddande
byggnad är en följd av att stenarnas kondition är sådan att de riskerar att brytas ner
om de utsätts för klimatets växlingar liksom påväxt av lav och alger. När det gäller
Olsbrostenen föreligger inte denna risk då stenen är i gott skick och granit inte är
en bergart som är känslig för regn. Ett tak över stenen skulle tvärtemot kunna
orsaka påväxt då stenen förmodligen skulle hamna i konstant skugga.
Ytterligare en faktor som talar mot ett tak är att runstenen står på det som kan vara
ursprunglig plats. En överbyggnad skulle behöva omfatta såväl runstenen som den
kulle den står på och därigenom förvanska upplevelsen av såväl den solitära
runstenen som dess samband med det landskap den en gång placerades i. Åtgärden
skulle därmed strida mot en grundläggande princip inom vård och förvaltning av
fornlämningar och värdefulla kulturmiljöer, nämligen att bara göra precis så
mycket som behövs för att bevara ett objekt så oförändrat som möjligt till nästa
generation.